Sverige, Sverige, älskade vän.
Så var jag tillbaka igen. Lite gladare, lite ledsnare. Lite mer lättad, lite mer ångestfylld. Framför allt jäkligt nöjd.
Jag tänkte egentligen bara låta er veta att jag lever och att om allt går som planerat (dvs jag inte tappar min redan obefintliga disciplin) så kommer uppdateringen antagligen vara låg nu i veckan. Det här är nämligen vad jag har att se framemot:
En halv svenskabok+förbereda seminarie, franskaprov på 1800-talsförfattare/litteratur, engelskaprov och plugga inför ett mysigt kursprov i fysik a.
Det blir till att stänga av alla sociala funktioner den här veckan, utnyttja alla håltimmar, dricka massor med kaffe och gå upp onödigt tidigt varje dag. På tisdag nästa vecka kan jag pusta ut igen. Tror jag.
Nu ska jag plugga lite fysik för att dämpa min jag-har-inte-pluggat-någon-fysik-ångest. En halvtimme, sen ska jag sova. 
Några glimtar från gårdagen. Parce que nous sommes belles. Ou pas.
Så var du åter på plats. Det gick så fort att man har nästan inte fattat att du varit hemma en sväng.
Vi kanske trots allt kan höras någon gång undr vecka eller kommande helg. Jag har som du mer än tillräckligt attt göra. Har just avslutat en powerpoint presenation som jag skall visa på ett informationsmöte som jag skall ha på tisdag ( som jag sagt nej till men måste ta), sedan väntar en tre timmar lång föreläsning på att bli uppdaterad ( som jag också sagt nej till men måste ta), samt att Lena och jag har hittat minst 15 engelska vetenskapliga artiklar att läsa och förstå till vår uppsats. Man vet att man lever! Ett plus är att vi blir bjudna på semla på jobbet imorgon.
Kram Mamma
ou pas... haha:p
