Så sitter jag här på mitt kalla, lilla, gula rum i Colombes nu igen.
Ylva och Papi lämnade mig på flygplatsen vid tio i tre och jag sprang på en tjej i min klass direkt. Visade sig att vi skulle sitta bredvid varandra. Trevlans. Flygresan gick bra men när jag kom fram så visade det sig att mamma och pappa värdfamilj precis hade lämnat av ena syster värdfamilj som skulle till USA. Dom befann sig alltså på flygplatsen. Jag letade i en halvtimme efter något som ens liknade deras beskrivning av där dom var, SEN klämmer dom ur sig att dom är på ett annat våningsplan. Kul. Sen i bilen täckte vi samtalsämnena rätt snabbt, sen kommer dom med "varför berättade du inte när du skulle komma? vi visste inget förutom att det var idag. du hade kunnat skicka ett mail eller ett sms. det var bara tur att vi var här.." Ska vi påminna oss om vad det sista jag sa till min värdfamilj var? Om jag inte minns helt åt fanders så var det något i stil med "jag landar den är tiden på Charles de Gaulle, sen tar jag bussen till det här stället och kommer vara där den här tiden. Jag hör av mig när jag har landat."
Men ja ä'nte bitter! Eller jag hade inte varit det OM det inte hade varit för att min häftmassa har försvunnit också! Vad ska jag nu göra av de 28 bilderna som jag tagit med mig och väntar på att få bli upphängda och visade för världen? Min värdmamma blev i alla fall glad för sin älgkylskåpsmagnet. Victory!

Nu ska jag sova om jag inte ska försova mig imorgon. Vilket jag antagligen kommer göra ändå. Men jaja, friskt vågat hälften vunnet! Stämmer inte riktigt in här, men man kan ju försöka. Puss!